Tre klubbar du vill vallfärda till, men aldrig får chansen

Att gå på klubb är ett nöje förenat med väntan, eufori, begär efter det exklusiva sidenreps-avgränsade och dans som det inte finns någon morgondag. Dagar efteråt där vi längtar tillbaka eller också önskar att kvällen innan aldrig ägt rum. Nedan ger vi er i tre ställen där allt detta bara var början till upplevelser, som för evigt med stroboskopljus, kändisglans och automateld etsats in i historien.


Legendariska Café Trocadero, ”The Troc”, på 8610 Sunset Boulevard, Los Angeles, instiftades i redan mytomspunna lokaler i vad som en gång var förbudstidens Los Angeles place to be – dragklubben ”La Boheme”. Föregångaren stängdes prompt efter omfattande skottlossning under en av dåtidens många uppgörelser i undre världen. När alkoholförbudet upphävdes använde Billy Wilkerson, ägare av Hollywood Reporter, de gamla lokalerna för att lagra vin och sprit. Då L.A. vid tiden saknade ett ställe för celebriteter att hänga på ostört, samt att daterad lagstiftning förbjöd dans i Los Angeles innerstad under lördagar, slog geniale Wilkerson mynt av luckan i marknaden.

Genom att kontrollera inpassering med välbyggda vakter, samt att spärra av trottoaren utanför med röda sammetsklädda rep, skapade han en hype av premiumkänsla som attraherade såväl filmbolagsägare som skådespelare och kända musiker. Judie Garland, Nat King Cole, Rita Hayworth och dåtidens paparazzifotografer skapade tillsammans med privata high stake gambling backrooms en atmosfär som omgående satte permanenta fotspår i historien. Med franskinspirerad inredning i guld och creme, hand i hand med en dresscode av Black Tie lades ribban och stilnivån högt. Wilkerson var även mannen som i princip födde idén till det som idag är känt som Las Vegas. Vid tiden bar man Black Tie enligt konstens regler, och cementerade det som för evigt skulle bli något av de stiligaste plagg en man kunde bära. Flamboyant, dekadent, propert, korrekt, med perfekt skräddad passform och attityd av party like there’s no tomorrow.

Studio 54

Discoklubben Studio 54, 254 West 54th Street på Manhattan, New York byggdes först för att inhysa operan The New York Theatre. CBS hade under många år inspelningsstudior i lokalerna för en rad kända TV-serier. När CBS sålde lokalerna 1977, köptes de av klubbägarna Steve Rubell och Ian Schrager, vilket inledde en era som omgående blev nattklubbshistoria. Öppningsfestens besökare var ett koncentrat av 5000 inbjudningar som skickats till handplockade personer i New Yorks övre skikt av musiker, modeller, artister, skådespelare och miljardärer och naturligtvis med öppna armar The HBTQ-crowd. Här hängde Andy Warhol med Velvet Underground, Calvin Klein och Liz Taylor. Halston dansade med sin Victor Hugo bland Cher, Liza Minelli, Diana Ross, Sylvester Stallone och Mick Jagger.

Vanliga dödliga, vackra nog att fånga bouncern Marc Beneckes uppmärksamhet mötte innanför dörrarna vad som i slutet betecknades som The Modern Day Gomorrah eller ”an adult amusement park”. Det var få saker som inte hände i skenet av discobollens blixtar och på de övre balkongerna var öppna orgier inte ovanliga. Rubell angav 1978 att klubben inbringat 7 miljoner dollar första året och att bara maffian tjänade mer. En klipsk utsvävning som med en nagel i ögat på såväl polisen, regeringen och maffian ledde inom kort till en omfattande IRS-razzia och början till klubbens oundvikliga död. Vid razzian fann man säckar med kontanter och droger.

Anamma känslan och stilen på Studio 54 genom nedanstående plagg, odla en grov mustasch och testa denna spellista.

Fac 51 Haçienda, eller bara kort The Haçienda, grundades av bandet New Order och deras manager Rob Gretton i Manchester. Klubben finansierades med intäkterna från New Orders framgångar, och hade nära kopplingar till legendariska skivbolaget Factory Records som signat bland andra Happy Mondays, OMD och James. Scenen var tongivande i ravekulturens födelse, med begrepp som Madchester och Gaychester. Där det förstnämnda var en alternativ musikstil från Manchester, en blandning av indiepop, psykedelisk musik och dance/acid house. Gaycheseter myntades ur den månatliga gayklubb-kvällen ”Flesh night” som i sig blev banbrytande för tiden.

Folk vallfärdade från hela England för att gå på Haçienda. Inredningen, designad av Ben Kelly, återanvände råa element som balkar, betong och gul-svarta varningslinjer som en flirt med stadens historia som nav i den engelska industrihistorien. Lokalen blev en portal från industriell dåtid till en musik och kulturmässigt exploderande samtid. Ekonomiska svårigheter plågade emellertid klubben, relaterade till barens låga priser på alkohol. När priserna justerades för att väga upp krisen, hade stora delar av publikens preferens övergått till ecstasy varpå förfallet fortgick.

The Haçienda stängde slutgiltigt 1997. Stilmässigt var det brittiska alternativa sena åttiotalet till tidiga nittiotalet delvis en återskapning av sjuttiotalet. Vanliga stilmässiga komponenter var oversizade västar, ledigt burna över mönstrade skjortor och t-shirts, byxor med lös passform och högt skuren midja, vintage-jackor, löst sittande bomberjackor, Harringtons och bucket hats, tvärrandiga tröjor, kortärmade skjortor med epåletter (axelprydnader) och klassiska Adidas-sneakers som Sambas, Gazelles eller Moc-toes som Clark’s Wallabees.

Upplev folkhavet på klubben här och känn pulsen på dansgolvet via denna spellista. En vibe som bland fotbollstokiga Manchester ofta beskrevs som ”The rush when your teams scores a goal – for six hours”.