Möt fotografen och klockentusiasten Raffael Frenner

Fotografen och klocknörden Raffael Frenner har byggt ett eget bildspråk där ljus, material och små detaljer ofta får ta större plats än själva klockorna.

När man tittar på hans bilder är det sällan referensen på klockan som fastnar först. Ofta är det något annat. Ljuset mot en borstad boett. Små repor som visar att klockan faktiskt används. Eller hur en urtavla förändras beroende på tidpunkt på dagen och miljön runt omkring.

En dressad klockan från Chopard i guld kan till exempel kännas varm och mjuk i morgonljus, men betydligt mer alldaglig senare på eftermiddagen. Det är den typen av detaljer Raffael verkar dras till.

Bilderna känns sällan särskilt arrangerade. Det finns något lugnt och naturligt i dem, som om klockorna bara råkade hamna framför kameran i rätt ögonblick.

Allt började med ett skrivbordsur

Intresset för klockor började tidigt hos Raffael. När Raffael var tio år gammal fick han ett litet skrivbordsur av sin mamma, format som en klassisk väckarklocka. Uret var mekaniskt och behövde dras upp varje dag.

Några år senare gjorde han det som många nyfikna klockintresserade förr eller senare gör: han skruvade isär det.

– Det var där allt började på riktigt, säger han. Jag tyckte det var fascinerande att allt fungerade helt mekaniskt.

När Raffael pratar om klockor återkommer han ofta till konstruktionen och detaljerna bakom dem. Intresset verkar kretsa mindre kring status och mer kring känslan av att någon verkligen har tänkt igenom varje del av processen.

Bilder som känns naturliga

Det finns en tydlig skillnad mellan att bara fotografera en klocka och att skapa en känsla runt den. Raffael arbetar tydligt med det senare.

En äldre Omega Seamaster i tidigt morgonljus. En Cartier Santos där borstningen i boetten nästan blir viktigare än själva formen. Eller en Patek Philippe Nautilus fotograferad på ett sätt som känns avslappnat snarare än tillrättalagt.

– Jag vill inte att bilderna ska kännas som reklam, säger han. Det ska kännas mer som att man upptäcker något själv.

Många av hans fotografier är avskalade utan att kännas tomma. Fokus ligger sällan på perfektion. I stället är det materialen, ljuset och de små detaljerna som får ta plats.

Fyra timmar för en Cartier Santos

Alla som samlar klockor har någon historia som kanske inte låter helt rimlig i efterhand. För Raffael handlar den om en Cartier Santos. Han såg modellen online en morgon och bestämde sig nästan direkt. 

Han skrattar när han berättar hur han några timmar senare satt i bilen. Fyra timmar senare var klockan hans.

– Det bara kändes rätt, säger han. Ibland räcker det så.

Det märks också att han inte ser på klockor som rena investeringar. För honom verkar de snarare bli något man bygger en relation till över tid.

När detaljerna avgör

När samtalet kommer in på vad som egentligen gör en klocka riktigt bra blir svaret eftertänksamt men rakt.

– Intention, säger han efter en stund.

Sedan börjar han prata om proportioner. Hur en boett sitter mot handleden. Hur en tavla balanseras utan att kännas överarbetad. Hur kronan känns när man drar upp ett manuellt verk.

Han nämner också A. Lange & Söhne som ett exempel på ett varumärke där tekniken får ta plats utan att designen känns högljudd.

För Raffael är specifikationer sällan det viktigaste. Det är helheten, proportionerna och känslan bakom detaljerna som avgör.

Från podcast till fotografi

Innan TimeByRaf tog form var Raffael med och startade UhrTalk, som under pandemin växte till en av de större tyskspråkiga klockpodcasterna.

– Covid var en märklig tid. Alla startade nya projekt och vi började prata klockor, säger han och ler.

Det som började ganska spontant växte snabbt. Efter många samtal med samlare, handlare och entusiaster började samma mönster återkomma.

– Folk köper sällan klockor bara för vad de är, säger han. De köper dem för vad de betyder i deras eget liv.

Samma känsla finns också i hans bilder. Klockorna känns sällan helt separerade från personerna som bär dem.

Smak som förändras över tid

När Raffael beskriver sin egen smak pratar han inte om någon tydlig vändpunkt, utan snarare om en långsam förändring.

Han började med klassiska modeller från Rolex, Omega och Tudor. Klockor som många hittar till tidigt i sitt intresse. Med tiden blev uttrycket mer avskalat och personligt.

I dag verkar han vara lika intresserad av en äldre Corum med fin patina som av mer välkända modeller från Cartier eller Patek Philippe.

Det handlar inte om att hitta det mest sällsynta. Snarare om att hitta det som känns rätt att bära.

– Man måste imponera lite mer på sig själv än på andra, säger han.

Människorna och klockorna

Trots att klockor står i centrum för mycket av det han gör återkommer Raffael ofta till människorna runt omkring dem.

Han berättar om möten med samlare och handlare i olika delar av världen. Bland annat i Ho Chi Minh City, där en kontakt som först började på nätet senare utvecklades till en nära vänskap även utanför klockvärlden.

Det är också där TimeByRaf blir mer än ett konto för fotografi. Plattformen fungerar lika mycket som ett sätt att skapa kontakt mellan människor med samma intresse.

För Raffael verkar klockor ofta vara början på något större.

Ett eget bildspråk

Det som började som bilder på den egna samlingen har med tiden vuxit till ett tydligt eget uttryck. TimeByRaf handlar fortfarande om klockor, men kanske ännu mer om hur de faktiskt känns att bära och leva med.

Ljuset. Materialen. Små spår av användning. Miljöerna runt omkring.

Kanske är det också därför bilderna fastnar. De känns sällan överarbetade, utan personliga och nära.