Alain Delon – filmstjärnan som blev en stilikon för generationer

Vad är det egentligen som gör en människa till en stilikon? Det kan knappast handla enbart om kläderna. Genom historien har otaliga skådespelare burit välskräddade kostymer och perfekta ytterrockar utan att lämna något bestående avtryck. Ändå finns det vissa namn som fortsätter att dyka upp generation efter generation när stil kommer på tal. Alain Delon är ett av dem.  

Det är fascinerande hur starkt film och stil hänger samman. Trots att kostymörer och designers ofta står bakom uttrycket är det skådespelarna vi minns. På samma sätt som Marlon Brando kom att förknippas med linnet och Steve McQueen med den amerikanska sportstilen blev Alain Delon ansiktet utåt för europeisk elegans.

Vi har därför inte valt filmerna där Delon bara är välklädd, utan de roller som kom att definiera de stilideal han fortfarande förknippas med. Tillsammans fångar de tre olika sidor av den estetik som gjorde honom till en av filmhistoriens mest bestående stilikoner.  

Plein Soleil, 1960 

Plein Soleil utspelar sig på den italienska rivieran och bygger på Patricia Highsmiths roman The Talented Mr. Ripley. Mitt i denna idylliska miljö rör sig Alain Delon som Tom Ripley – en av filmhistoriens mest fascinerande antihjältar. Filmen blev Delons stora genombrott, och många menade att han förkroppsligade Tom Ripley snarare än spelade honom. Med sitt pojkaktiga leende och sin svårtolkade charm skapar Delon en karaktär som är lika förförisk som obehaglig. 

Det är också i Plein Soleil som bilden av Alain Delon som stilikon börjar ta form. Uppknäppta skjortor, stickade pikéer, högmidjade byxor och loafers bärs med en självklarhet. Stilen känns aldrig särskilt genomtänkt eller tillrättalagd – och det är just det som gör den så tidlös. Filmen brukar beskrivas som en klassisk summer noir, där den italienska idyllen sakta får en mörkare ton. Samtidigt är den en stilfull skildring av livet vid Medelhavet och ett tidigt exempel på den avslappnade sommarelegansen som kom att bli starkt förknippad med Alain Delon. 

Le samouraï, 1967 

I Le samouraï möter vi en helt annan Alain Delon. Den solblekta rivieraelegansen har ersatts av en stil som signalerar pondus och ett mer auktoritärt uttryck. Här spelar Delon lönnmördaren Jef Costello, en av 1960-talets mest ikoniska filmkaraktärer. Under Jean-Pierre Melvilles regi skapar han en figur som säger väldigt lite men uttrycker desto mer genom sitt kroppsspråk och sin oklanderliga klädsel. 

Stilmässigt är Le samouraï betydligt mer genomtänkt. Allt är avskalat, rent och disciplinerat. Jef Costello blev en ikon för den ljusa trenchcoaten i knälängd, ofta buren stängd med bältet markerat i midjan. Silhuetten är lång och stram, med rena axlar och ett fall som för tankarna mer till en uniform än en traditionell ytterrock. Den smalbrättade fedoran på huvudet förstärker samma känsla av anonymitet och mystik. Under rocken bärs en mörk kostym, vit skjorta och smal slips. De minimalistiska plaggen tillsammans med den nedtonade färgskalan skapar en av filmhistoriens mest igenkännbara silhuetter, där varje detalj känns kontrollerad och noggrant avvägd. 

La Piscine, 1969 

När man talar om Alain Delons stil är det lätt att fastna vid de välskräddade kostymerna, ytterrockarna och formella rollerna. Om Plein Soleil lade grunden till Delons status som stilikon var det La Piscine som cementerade bilden av honom som den ultimata riviera-gentlemannen. Få filmer fångar den avslappnade lyxen och Medelhavselegansen som kom att bli så starkt förknippad med Delon.  

Garderobsmässigt präglas La Piscine av kortärmade skjortor, skrikigt mönstrade badshorts, öppna kragar och solglasögon. Men det är inte de enskilda plaggen man minns, utan sättet de bärs på. Här möter vi en mer mogen och självsäker version av den stil som först etablerades i Plein Soleil. Kläderna är enkla, men bärs med en självklarhet som gjort filmen till en av de tydligaste referenserna för den europeiska riviera-stilen. 

Hitta Alain Delon-stilen 

Delons stil har kanske aldrig varit extremt framträdande, men den återkommer i olika uttryck; den solblekta rivieraelegansen, den skarpa kostymstilen och den sofistikerade gentlemannagarderoben. Kanske är det just därför stilen har åldrats så väl. Kläderna står aldrig i centrum, med de känns alltid självklara. Det finns en obryddhet gentemot trender och omgivning. Och kanske är det just den självklarheten som skiljer en stilikon från någon som bara är välklädd.