Glöm hypade klockor – Thorsten Jülich samlar på Piaget, guld och bra historier

Den här veckan träffar jag Thorsten Jülich, mannen bakom @piagetcollector. Vi pratar om hur allt började, varför Piaget fortfarande känns lite som en hemlighet i klockvärlden, och om oväntade möten som bara händer när man samlar på vintageklockor.

Det blir mycket guld, många stentavlor och ett tydligt tema: att samla med hjärtat, inte efter vad som är populärt.

Allt började med en Polo i helguld

När jag frågar Thorsten hur hans Piaget-resa började väntar jag mig en lång historia om oräkneliga timmar på Google och annan research. Det får jag inte.

– Det var en Polo i helguld. Från tidigt 80-tal, säger han. Jag letade inte ens efter en Piaget, men när jag såg de horisontella guldlinjerna som fortsatte från länken rakt in på tavlan… Där började allt.

Det var inte logik. Det var ren magkänsla.

– Vänner som jag umgicks med jagade bara stålklockor: Royal Oak och Daytonas. Piaget gick åt ett helt annat håll – elegans, hantverk, guld. Det gillade jag.

Designen kommer först

När vi pratar vidare inser jag snabbt att Thorsten ser på Piaget på ett annat sätt än många samlare ser på sina märken.

– Piaget experimenterade mycket. Formerna, materialen, tavlorna, de ultratunna verken … allt känns genomtänkt. 9P och 12P-verken var långt före sin tid, men Piaget pratade aldrig så mycket om det. De gjorde det bara.

När han letar efter en ny klocka söker han först efter känslan.

– En vacker stentavla eller en lite udda boettform – det är det som fångar mig. Urverket är en bonus. Designen är det som drar in mig.

Klockor som personligt uttryck

Jag frågar om han tycker att klocksamlandet blivit mer konst än status de senaste åren. Han nickar direkt.

– Folk använder klockor mer för att uttrycka sin stil. Piaget gjorde det där redan på 70- och 80-talet. Färg, form, manchettklockor … de gjorde inte modeller som skulle passa alla. De gjorde klockor för personer som vågade sticka ut.

Han nämner Andy Warhol som exempel.

- Warhol bar Piaget för uttrycket. Han använde inte ens klockorna för att kolla tiden. Och nu börjar folk fatta hela grejen.

Vad tänker du om Piagets blandning av urmakeri och smyckesdesign?

– För mig är det ingen skillnad, säger Thorsten. Länken, tavlan, boetten — allt är gjort med samma noggrannhet som urverket. Det är som ett smycke man kan dra upp och använda som klocka. Det är så jag ser dem.
 

Ett personligt arkiv

När jag frågar vad han egentligen bygger upp — ett museum, en samling eller något helt annat — funderar han en stund.

– Något mitt emellan. Det är ett personligt arkiv. Jag samlar bara sådant som jag själv tycker om, inte det marknaden säger att man ska ha. Om en klocka har stil och karaktär så är jag intresserad.

Han har även en favoritkategori som få pratar om: Piaget Polos på läder.

– Referenserna 8673, 9993 och några till. Alla vill ha helguldslänkarna, men de här har samma själ. Stentavlor, tunna profiler, fina proportioner. Helt underskattade. Jag har sex stycken nu och jag letar alltid efter fler.

Stil och känsla i en kombinerad röra

Hur tänker du när du matchar klockor och kläder?

– Jag tar på mig det som känns rätt. Vissa klockor förtjänar lite mer än strumpor och sandaler, det är klart, säger han. Men oftast handlar det bara om känsla.

Hur ser framtidsplanerna ut?

– Jag fortsätter samla. Jag går efter det som ger mig energi. Jag har några projekt på gång, men inget uppstyrt. Jag gillar att det får växa naturligt. Oväntat. Lite som Piaget.

Följ Thorsten

För att se hans senaste fynd och tankar:
Instagram: @piagetcollector