Jeansen: Historien och konstruktionen

Bärandet av jeans genom tiden

Jeans, eller denim som det också kallas, härstammar från den franska staden Nimes där utländska handelsmän under det tidiga 1800-talet påträffade tyget och blev mäkta imponerade av dess egenskaper. Det slitstarka tyget fick där och då namnet serge de Nimes (siden från Nimes), ett tyg som genom åren utvecklats till det denimtyg som vi känner idag. Ursprunget till namnet jeans är man däremot inte helt lika säkra på; de flesta tror dock att det härstammar från en bomullsbyxa som användes av sjömän från Genoa, som var väldigt lik ett par jeans. Dessa sjömän kallades för Genes, på grund av deras hemstad och därav tror man namnet jeans med tiden har utvecklats. För att skilja på de två begreppen jeans och denim kan man säga att det tidigare syftar till plagget och det senare till materialet.

När man pratar om jeans och denim är det svårt av bortse från Levi Strauss då han på många sätt var jeanspionjären med stort p. Strauss namn har blivit synonymt med denim då han använde tyget i byxor anpassade för hårt arbetande guldgrävare. Från början gjordes dock inte byxorna i denim utan av hampa, vilket var ytterst obekvämt. Efter en tid upptäckte Strauss tygkvalitén denim och började använda den i sina byxor som blev vida kända för den förbättrade komforten i kombination med slitstyrkan.

Sedan Levi’s första 501-byxa från 1890 (vars målgrupp var just lycksökande guldgrävare) har det hänt en hel del. Innan andra världskriget användes jeans nästan enbart i den amerikanska västern där de romantiserades och blev synonyma med cowboys, vilka sågs som en symbol för en stark och självständig amerikan och på samma gång en symbol för arbetarklassen.

Bakgrunden till att jeansen som plagg började bäras bortom cowboysens lägereldar finner vi bland annat i det faktum att amerikanska veteraner från andra världskriget ofta bar jeans i civila sammanhang och därmed gav plagget en mer avslappnad känsla. Just andra världskriget var också en anledning till att jeansen spridde sig utanför USA:s gränser, då flera soldater som var stationerade runt om i Europa och Japan bar jeans i det civila, som en symbol för hemlandet. 1953 bar Marlon Brando jeans i filmen ”Vild Ungdom” och två år senare bar även James Dean jeans i ”Ung Rebell”. Tack vare dessa två filmer blev jeansen en symbol för rebellen. Både Brando och Dean bar jeans vid sidan av vita duken vilket ytterligare påverkade plaggets popularitet. De båda skådespelarna representerade hemvändande soldater som gick emot normen. Istället för att skaffa hus och bilda familj som den genomsnittliga amerikanen, åkte de i sina rebelliska roller omkring på motorcyklar. Efter ett tag blev jeans faktiskt till och med förbjudna i skolor över hela USA, något som bara adderade ytterligare till den rebelliska symbolismen.

Under 1960-talet började också den amerikanska medelklassen att bära jeans i sympati med arbetarklassen som var mest påverkad av ras-diskriminering och inkallelse till armén. Det faktum att jeansen har förenat samhällsklasser är en stark anledning till att de har överlevt över ett sekel, tillsammans med att alla har råd att köpa dem, de är av hög kvalitet, och ser bra ut oavsett om de är nya eller slitna.

Under 70-talet blev jeansen på riktigt etablerade som ett inslag i mode och trender. Slutet på 80-talet och början på 90-talet var tiden för när riktiga ”designer-jeans” började tillverkas och de fick till och med plats på catwalks.

Jeansens konstruktion

Ofta går jeans och dess kvalité att mäta med två olika egenskaper; konstruktion och tyg. Överlag är jeans väldigt lika i konstruktion då de i regel består av 21 delar och sammanfogas genom cirka 36 sömnadsmoment.

I takt med att tillverkningsprocessen har effektiviserats och att en mer sofistikerad sömnadsutrustning har utvecklats är det dock svårt att skilja på jeans av hög eller mindre hög kvalitet. Oftast är det inte förrän efter ett antal tvättar som skillnaden syns.

Det finns dock många olika kriterier som kan analyseras för att avgöra huruvida man har att göra med ett par jeans av hög kvalitet eller inte. Ett av de enklare tillvägagångssätten är att studera hur många ställen jeansen är förstärkta vid; till exempel bälteshällor, bakfickor och gylf kan vara förstärkta med en kortare söm med högre stygn-densitet (28 till 42 stygn med tum).

Denna typ av söm används vid områden som ofta är utsatta för en högre belastning, vilket resulterar i en längre livslängd för byxan. Gemensamt för alla högkvalitativa jeans är att de är förstärkta på detta sätt alternativt nitade vid bakfickans ovandel. Det finns dock vissa varumärken som undviker just nitar på bakfickan, på grund av att det kan slita på diverse sittytor; till exempel sadlar eller för många mer relevant, bilsäten. Levi’s använde redan 1873 koppar-nitar på sina arbetsbyxor för att förhindra slitage och några av de första 501-modellerna var utrustade med en nit i skrevet för att öka hållbarheten. Den sistnämnda niten försvann sedermera runt 1941 och myten gör gällande att orsaken var att den brännmärkte diverse intima kroppsdelar på cowboys då den värmeledande koppar-niten blev lite väl het efter att man suttit bredbent kring lägerelden.

VAD ÄR DENIM?

Denim är en benämning på det bomullstyg som bland annat jeans är tillverkade av. Tekniskt sett så är det vad man med vävtermer kallar för en kypert, det vill säga ett tyg med en snett löpande profil.  Tyget vävs med en blå varp och en vit väft vilket ger det dess blåvita utseende.

Materialet jeans är gjorda av

Gemensamt för alla jeans är att de är tillverkade i en så kallad kypertväv. Enkelt förklarat är kypert en underkategori av vävda tyger som har en viss typ av bindning. Att tyget är vävt innebär att det är gjort av garn som från två riktningar sammanflätas i en vävmaskin. En varp och en väft, där olika variationer har varpen höjs och sänks (i den enklaste typen av väv höjs varannan tråd i varpen och varannan sänks) så att väften horisontellt kan skjutas in mellan varpens trådar och låsas fast när trådarna byter plats. I ett denimtyg är varpen färgad medan väften oftast är ofärgad, det är bland annat detta som ger tyget dess framträdande diagonala utseende. Den andra och huvudsakliga orsaken till denims diagonala utseende är den tidigare nämnda kypertvävens konstruktion.

Att denimtyget är blått beror ursprungligen på att det färgades in med indigo, vilket är ett naturligt färgpigment från Indien som var billigt och lätt att jobba med. Under 1900-talet ersattes dock indigo i stor utsträckning av syntetiska alternativ då de är billigare och mer lättarbetade. Under de senaste 15-20 åren har det blivit allt vanligare med stretchigare tyger i jeans. Där man med en liten procentandel av elastiska fibrer (oftast 1-2%) ger tyget en mer stretchig och mjuk känsla.

Bland de inbitna jeans-entusiaster pratas det ofta om tygets vikt som mäts i oz (ounces). Detta hänvisar till hur pass hög densitet ett tyg har, det vill säga hur mycket garn som finns på en viss yta. I fallet oz (som är det mest förekommande) rör det sig om hur mycket en kvadrat-yard av ett tyg väger i ounces (ett uns är ca 28.35 gram). För att sätta detta i perspektiv brukar man säga att tyger mellan 8 och 9 oz är lätta tyger som passar till sommarens varmare temperaturer. Merparten av de jeans som tillverkas idag är gjorda av ett tyg som väger mellan 11 och 13 oz. Även om det finns vissa japanska väverier tillverkar jeans vars denim väger uppemot 25 oz som är så pass grova att de utan problem kan stå upp själva.

En vanligt förekommande term när man pratar om jeans är huruvida de är gjorda i selvage-denim eller inte. Selvage-denim är ett tyg som vävs på mer primitiva vävstolar än de som oftast används i dagens textilindustri. Till skillnad från en modern projektilvävmaskin, som kan väva breda stycken tyg, vävs Selvage-denim på gamla skyttel-vävstolar som är betydligt smalare (ungefär 21 till 32 tum). Namnet selvage kommer från att när tyger vävs på dessa gamla vävstolar själv skapar de färdiga kanter (self-edge) till skillnad från modernare vävstolar där tyget klipps av vid kanterna och görs iordning i efterhand. En fördel med detta är att det minimerar risken för att tyget ska repa sig, dock så är produktionsprocessen betydligt mer tidskrävande samt att tyget blir mindre perfekt. De flesta skyttelvävstolarna återfinns idag i Japan, då amerikanska jeans-tillverkare under 1950-talet gick över till de moderna projektilvävstolarna för att kunna möta en stigande efterfrågan. Under 1980-talet upptog Japanerna på allvar produktionen av denim på skyttelvävstolar då de såg charmen i den annorlunda textur som tyget fick och det sätt som ett selvage-tyg åldras på. Idag kännetecknas dock selvage-denim mest av kanten som syns på byxslaget (som är kanten på tyget som uppstår när det vävs i en skyttelvävstol).

Tvätt och slutberedning av jeans

Beroende på tillverkningsteknik och andra faktorer brukar man säga att själva tillverkningen av ett par jeans tar ungefär nio och en halv minut. Däremot kan slutberedningar av olika slag vara väldigt tidskrävande och resultera i att det tar upp till fem dagar innan jeansen är helt färdigställa. Oftast handlar det om olika typer av tvättar och slutbehandlingar av jeansen yta.

Ett par jeans som bara blivit tvättade eller sköljda i tillverkningsprocessen kallas ofta rinsed, en tvätt som man gör för att ta bort stärkelse från garnet som tyget är vävt i och som gör byxan mjukare. Stärkelsen används ofta för att just stärka garnet när man väver tyget och är därför inte nödvändig i den färdiga produkten. En annan vanligt förekommande tvätt är stentvättning, vilket innebär att de färdigsydda jeansen tvättas tillsammans med pimpstenar för att de ska få ett slitet och mattat utseende.

Jeans som är helt otvättade benämns ofta som ”raw” eller ”dry” och är då i en obehandlad och betydligt stelare version än tvättade varianter. Dessa byxor kan till en början kännas obekväma och ha en tendens till att torrfälla. Att jeansen torrfäller betyder kort att det finns en risk för att de släpper färg och kan färga av sig på exempelvis underkläder eller sittytor. Det finns dock många som föredrar otvättade jeans då man då får möjligheten att själv ”bryta in” jeansen och ge dem en egen personlig slitning efter hur man själv har burit dem.

LÄS MER: Basplagget: Jeansen