Tweed

Det är inte bara jag som gör denna association i och med att så fort man på film skall lyfta fram någon stereotyp britt så syns denne oftast i en tweedkavaj. Även när någon akademiker skall porträtteras blir det allt som oftast i tweed.

 

Hur detta kommer sig är nog svårt att säga exakt. Ett faktum är att materialet tweed väldigt länge burits på landsbygden som ett praktiskt och slitstarkt material. I akademikervärlden kan det nog vara så att man valt att använda tweed som en ledig kontrast till vad den formella affärsvärlden använder för att visa och markera ett visst avstånd. Men vad exakt är tweed? Det är ett begrepp vi strösslar med ganska generöst så snart något ser lite rustikt ut. När man läser på lite, för det har skrivits en del i både tyg- och stilböcker om detta, så finns det ett par olika teorier.

En vanlig förekommande historia säger att namnet tweed skulle ha kommit till som ett misstag när en Londonbaserad tyghandlare 1830 korresponderat med väveriet Watson & Sons Dangerfield. De beställde tyg och som de av misstag kallade tweed då floden med samma namn ligger angränsande till väveriet och fanns med i texten. Sen började detta tyg att säljas i London under namnet tweed.

 

Allt fler är dock överens om att nog snarare har att göra med tygets vävning och i twilltyp och att det skotska namnet för detta är tweel.

Vad är tweed? Tweed är ett vävt ylletyg som har sitt ursprung på de brittiska öarna och kännetecknas av sin karaktäristiska grova struktur och lantliga utstrålning. Tyget vävs ofta i en tvåskaftsväv eller i ett fiskbensmönster. Inte sällan ses det buret på stora lantegendomar i murriga och jordiga toner.

 

Som nämns inledningsvis är och var tyget, framförallt från början, ett material som lämpade sig bäst för livet på landet. Förhållandena krävde något som både var varmt och tåligt och tweeden vävdes väldigt grov för att klara alla dessa påfrestningar.

 

Tweed i sig och med den funktion vi talar om, har säkert funnits väldigt länge. Redan innan man började väva tyget industriellt i slutet på 1700-talet till början på 1800-talet så tror jag att det användes liknande tyger vävda av gummorna i framförallt norra England, Skottland och på Irland.

 

I takt med industrialiseringen och de moderna väverierna så blev inte bara kvaliteten bättre utan nu började man också dokumentera allt mer varför vi från första delen av 1800-talet och framåt kan säga betydligt mer om hur det förhöll sig med tyget och dess användning.

 

Jag har själv begett mig till biblioteket för lite hederlig, semi-akademisk, djupdykning. En viktig bok på området som på ett bra sätt beskriver användningen av tweed är historikern Edward P.Harrison och dennes bok Scottish Estate Tweeds. Man kan säga att den tar avstamp i mitten av 1850-talet när förmögna britter köpte upp stora landegendomar i Skottland. Då de inte var skottar och inte tillhörde någon klan så fick då så klart inte bära deras rutiga tartan-mönster. Istället lät dessa britter tillverka egna och unika tweedmönster som de själva och godsens personal kläddes i. Dessa tweedmönster fick då namnet Estate tweeds då de syftade på godsen. Nästan uteslutande rörde det sig om murriga jordtoner och naturfärger med en markerad gallerruta över.

Enligt historikerna så slog det igenom brett när självaste Prins Albert 1848 köpte egendomen Balmoral av familjen Farguharsons of Inverey. Självklart lät han ta fram en egen Balmoral tweed.

Enligt Harrison så var den första estate tweeden inte Balmoral utan redan 1835 så togs mönstret Glenfeshie fram vilket var en svart/vit Shephed check med en röd gallerruta över. Lite intressant om man skall relatera till idag är att många av dessa estate tweeds och andra mönster än idag existerar och används.

 

Ett mönster som de senaste åren varit mycket populärt är det smårutig så kallade Gun-check mönstret. Detta kan man härleda enligt historikerna till 1874 och mönstret Coigach. Vid detta mönster så satte man samman två lite mindre rutor med en vit överruta. Detta mönster exporterades inte långt senare från Skottland till USA och anammades av en skytteklubb i USA varpå nanet Gun Club Check var fött.

Jag är ingen motsträvare eller rebell men bara för att jag gillar tweed så betyder det inte att jag gillar alla sätt att bära tweed.

 

Personligen tycker jag idag att det kan bli både lite utstuderat och lite utklätt att gå så att säga all-in med tredelad tweedkostym med ruta, gubbkeps, tattersallrutig skjorta och slips med djurmotiv. Det blir lätt lite cirkus av det tyvärr. Jag älskar verkligen tyget och vill inget hellre än att se det och alla dess väverier överleva och utvecklas i framtiden. Då gäller det att ha ett lite mera modernt förhållningssätt till detta material för att inte intresset skall försvinna i takt med att de sista gamla traditionalisterna kastar in handduken.

 

Till att börja med tycker jag att det inom skrädderi och konfektion gör sig bäst i mjuka konstruktioner. Det är ju redan ett avslappnat material så varför inte använda det till en något mera ledig siluett? För mig finns det få saker som är snyggare än att bära en väldigt mjukt skräddad Harris Tweedkavaj, flannelbyxor, oxfordskjorta och bruna mocka skor alternativt cordovanskor. Passformen får gärna vara lite snäv för en modern känsla av en klassisk stil.

 

Nästa sak som jag tror krävs är att man börjar använda tweed i annat är kavajer och kostymer. Se till att börja göra mer väskor, ytterplagg, överskjortor, byxor, västar, överdelar på skor, accessoarer mm. Gärna i en modern design för att kombinera dåtid med nutid. Detta tror jag krävs för att intresse skall öka och överleva.

 

Personligen tror jag att tweed ligger helt rätt i tiden med tanke på den medvetenhet som nu råder. Vi är mer långsiktiga i vår konsumtion och förkastar slit-och-släng.

 

Tweed rimmar bra med detta. Det är gjort på rätt sätt och representerar något rejält. Därför tror jag att vi i framtiden kommer att se andra än brittiska lorder och professorer i verkligheten (och på film) bärande detta helt underbara tyg.