För drygt ett halvt sekel sedan var det just i detta vackra och ödmjuka område som grunden lades för Brunello Cucinelli, som idag är erkänt i världen för att vara bland det mest exklusiva och lyxiga när det kommer till toppvarumärken. Men den här berättelsen handlar om allt annat än guld och glamour. Den handlar om respekt och kvalitet – både för produkten och för livet själv. Vi ska berätta om en man som förändrat historien genom färgade kashmirtröjor. Inte bara för sig själv och sin familj, utan för sin hemstad och region, och hur hans tankar och handlingar kan bidra till att sätta normen för en ny etisk affärsmodell som vi kommer att läsa om i historieböckerna. En sak är i alla fall säker, vi kommer inte att glömma honom, eller Solomeo, i första taget.

”VI SKA BERÄTTA OM EN MAN SOM FÖRÄNDRAT HISTORIEN GENOM FÄRGADE KASHMIRTRÖJOR.”

BEGYNNELSEN

Det började redan på 1970-talet, när den unge Brunello Cucinelli förälskar sig för andra gången i livet. Denna andra kärlek var den medeltida staden Solomeo, hemort för Brunellos flickvän Federica. Här upptäcker han sin passion för stickhantverket, något som regionen är särskilt känd för. Federica drev ett litet företag i staden som blev Brunellos väg in i världen av stickat.

Det krävdes dock en hel del mod och en stark idé för att starta upp företaget vid en tid då stickproduktionen på orten redan var omfattande och väletablerad, vilket gjorde konkurrensen mycket hård. Brunellos stora innovation var, och är fortfarande, den färgade kashmirtröjan. En produkt som vid denna tidpunkt enbart fanns för damer, men som Brunello såg en möjlighet att erbjuda även för herrar. Historien berättar att han producerade tröjorna i en rad iögonfallande färger, packade in dem i bilen och körde över Alperna för att sälja runt om i Europa. Det var startskottet och Brunello såg sig aldrig tillbaka.

HUMANISTISK KAPITALISM

För att förstå vad som drev Brunello är det värt att nämna att han växte upp i ett arbetarhem, där fadern först drev ett litet lantbruk och sedan arbetade i en fabrik belägen i den närliggande storstaden. Även om livet i grunden var bra påverkades Brunello tydligt av att se sin far, som var utsliten både till kropp och själ. Människor från landet togs inte särskilt väl emot i staden och det var ofta en bruten man som återvände hem till familjen efter långa och hårda arbetsdagar.

Brunellos barndomsminnen har därför också haft stort inflytande på hur han själv vill driva sin verksamhet, med vad han beskriver som moralisk och ekonomisk värdighet. Det är centralt för att förstå hans personlighet och följande framgång, där det alltid varit viktigt för honom att företaget inte bara ska generera vinst utan även ligga i framkant som ett exempel på hans vision av ”humanistisk kapitalism”. Brunello är i grund och botten en affärsman, men man får ett mycket starkt intryck av att ekonomisk vinst inte är målet utan snarare medlet för att skapa de bästa förutsättningarna och villkoren för medarbetarna och personerna runt omkring honom, samtidigt som samhället förbättras och utvecklas lokalt och internationellt.

Detta tar sig många olika uttryck och vi ser under vårt besök i Solomeo många exempel på hur han följer sin vision.

ETT VÄRDIGT ARBETE

Solomeo är en liten men driftig medeltida stad med ca 450 invånare. Ungefär hälften av dessa invånare är anställda av Brunello Cucinelli och totalt arbetar cirka 1 000 män och kvinnor från staden med omnejd inom olika områden i Solomeo, från huvudkontor och fabrik, till fotbollsklubben, skräddarskolan, vingården, teatern, biblioteket, samt alla parker, torg och monument. Allt detta är platser, nya som gamla, som Brunello uppskattar och under de senaste decennierna har återinvesterat sina pengar i att bygga, restaurera och underhålla.

Dessa kulturella samlingspunkter är avgörande eftersom Brunello Cucinelli sätter människan i centrum. Det hela börjar därför också med människorna som arbetar för honom. Det är tydligt att han behandlar människor med stor respekt och värdighet, oavsett om det är fabrikens sömmerskor, trädgårdsmästarna som sköter den lilla medeltida staden eller de människor som vi hälsar på under vårt besök vid huvudkontoret. Det finns ingen övertid och det är exempelvis inte tillåtet att skicka e-post på kvällen efter arbetstid. Medarbetarna stämplar in klockan 08:00 och ut igen senast 17:30 och de har 1,5 timmes lunchrast, vilket gör att de hinner hem och äta med familjen om de inte äter med kollegorna. Medarbetarnas lön är 30 procent högre än genomsnittet i regionen och de har även många förmåner, som tillgång till Brunellos sport- och utbildningscenter, teater och bibliotek samt en årlig ”kulturbonus” på 1 000 EUR som kan ge dem kompensation för biljetter från till exempel museer, konserter eller fotbollsmatcher.



En annan fråga som ligger Brunello varmt om hjärtat är den stora utmaning som hela branschen upplever för att kunna fortsätta utbilda och behålla kompetent arbetskraft. Det är ingen hemlighet att bara ett fåtal unga människor drömmer om att syssla med ett hantverk från förr, men Brunello försöker återskapa värdigheten och göra det attraktivt att lära sig ett hantverk, vare sig det är som trädgårdsmästare, hantverkare eller skräddare. Detta gör han både för samhällets skull, men definitivt också för sin egen del, eftersom han i hög grad är beroende av framtidens unga för att kunna fortsätta leverera samma höga kvalitet. Därför har han också byggt en skräddarskola i Solomeo så att han kan vara med och lösa utmaningen lokalt. Här erbjuder han avlönade lärlingsutbildningar för ungdomar från hela världen som får gå i lära hos några av de bästa och mest erfarna skräddarna. Detta utbyte ger unga människor en möjlighet att lära sig hantverket på absolut högsta nivå samtidigt som Brunello skapar en stark relation med de största talangerna, varav många fortsätter att arbeta för honom även efter utbildningen.

HANTVERK OCH PRODUKT

Vändpunkten för Brunellos framgång är kashmirtröjan. En produkt som väljs ut inte bara för sin följsamhet och skönhet, utan även för att den är tätt knuten till ovannämnda hantverk och kvalitet, och dessutom har god hållbarhet. En kashmirprodukt ska hålla näst intill för evigt och den ska aldrig kastas. Tvärtom ska den lämnas vidare till ens barn och dess hållbarhet är den verkliga symbolen för dess värde.

Det låter kanske lite ambitiöst, men denna omtanke om produkten har burit fram Brunello överallt i världen och är en sanning som är svår att argumentera mot efter så många år, för att inte nämna de många lojala kunder som knappast skulle acceptera något annat. Och man vet det själv. Hur ofta har man inte låtit sig lockas av en produkt som verkar vara bra och har en prislapp som kanske är för bra för att vara sann? Idag blir tyvärr många produkter ”uppsminkade” för att locka konsumenter med något som vid första anblicken liknar en kvalitetsprodukt. Det kan finnas kemikalier i produkten som ger en mjuk känsla, men försvinner efter tvätten. Det kan vara så att konstruktionen helt enkelt inte håller och du måste slänga en produkt som du köpte i tron om att den skulle hålla i många år framöver.

Det finns säkert också exempel på motsatsen, men det är en viktig påminnelse om att du måste vara vaksam och försiktig när du handlar, i dag mer än någonsin. För vi har ju den privilegierade ställningen att ha råd att välja rätt, både när det gäller omsorg om miljön men också när det gäller respekt för produkt, hantverk och den mänskliga process som sker innan plagget hamnar i din garderob. ”Slit och släng”-kulturen är skrämmande och lyckligtvis har den blivit allt mindre uppskattad bland de upplysta konsumenterna. Hur många plagg behöver man egentligen fylla sin garderob med?

MER ÄN EN PRODUKT

Brunello Cucinelli är, i ordets rätta bemärkelse, ett livsstilsvarumärke. Ett medvetet val. Ett sätt att tänka på och förhålla sig till världen. Det är en gemensam uppskattning av något så enkelt som gott hantverk och den dyrbara produkt som blir resultatet. Det är respekt för en natur som är i balans och för människan som uppnår värdighet i livet. Det är ett uttryck för det faktum att rikedom inte är lika med girighet och att det finns exempel på hur vinster kan användas för att skapa glädje för andra och framför allt för att framtidssäkra vår existens på jorden. Inte bara genom att skydda planeten vi lever på utan också att göra den till en plats där man vill leva, vilket kanske är ännu viktigare.

”SKÖNHETEN KOMMER ATT RÄDDA VÄRLDEN”

Brunellos favoritcitat är av Fjodor Dostojevskij och lyder enkelt och tydligt: ”Skönheten kommer att rädda världen”. Med tanke på vad vi har bevittnat här i Solomeo verkar det mycket rimligt. Vi kan alla göra en insats för att bidra till en bättre värld.

[SLIDER2 START]
[ARTNR='23235611r']
[ARTNR='23234611r']
[ARTNR='23233811r']
[ARTNR='23238811r']
[ARTNR='23236211r']
[ARTNR='23241010']
[SLIDER2 STOPP]

Piacenza Cashmere har tillverkat några av historiens finaste kashmirplagg, med en företagshistoria som sträcker sig nästan 300 år bakåt i historien sedan 1733. Kashmir är inte bara ett material du bär för dess höga slitstyrka. Premiumplagg av högkvalitativ kashmir kan ibland även kosta lika mycket som en begagnad bil. Det är en lyx, väl värd att unna sig, när man en gång upplevt den.

Det finns kort och gott få material som frambringar en så djuplodande känsla av välbehag, elegans och kvalitet, som kashmir. Den som en gång burit ett kashmirplagg av god kvalitet, kan omgående bekräfta detta. Piacenza startade sin försäljning i Turin 1799, under en tid då fransk ockupation lett till svåra förhållanden med förlorade arbetare och minskad marknad. 

När den industriella revolutionen exploderade i England, var familjen Piacenza tidiga med att introducera de mekaniserade vävstolar som lyfte både produktionstakt och kvalitet till helt nya nivåer. I kombination med att redan ha använt sig av de finaste materialen i världen under mycket lång tid, vann Piacenza snabbt en aktad position som tillverkare av stickade plagg. Ull, Alpacka, Vicuña, angora och så ämnet för denna text: kashmir! Företaget gjorde framsynta, innovativa och långsiktiga satsningar och var ett av de första väverierna i Italien att tillverka mönstrade tyger. Familjen Piacenza har med denna inställning genom historien både vunnit framgång inom såväl klädindustri som politik. 


Piacenza Cashmere fortsätter idag i samma historiska hjulspår, och lägger stort fokus och kunskap på tillverkningsteknik och metoder. De bästa fibrerna i kombination med specifika faktorer som den goda lokala vattenkvaliteten och experimenterande med innovativa vävtekniker, ger plagg som syns i världens exklusivaste butiker, runway shows och på världens bäst klädda personer. Det handlar inte bara om Piacenzas egen inställning. Målet är en symbios med slutkunden och användaren. Det är först här kläderna från Piacenza Cashmere når sin fulla potential: Hos skrädderier och stilmedvetna kunder som värdesätter vikten av högsta kvalitet.

[SLIDER2 START]
[ARTNR='20704211r']
[ARTNR='16801911r']
[ARTNR='15408010']
[ARTNR='15407311r']
[ARTNR='16742611r']
[ARTNR='20703810']
[SLIDER2 STOPP]

Även om du kan hitta plagg som sägs vara av kashmir och kostar en bråkdel av Piacenza Cashmere, finns en lång rad faktorer som gör Piacenza till ett givet val. Kashmir är ett av de material där du verkligen ofta får vad du betalar för. Kashmirplagg med en låg prislapp, är ofta vävda av billigare kashmirull. Priset på materialet ges i sin tur bland annat av ullens fiberlängd. Ju längre fibrer, desto bättre kvalitet och livslängd på garnet och därmed tyget. Ett kashmirplagg från Piacenza Cashmere är tillverkat för att njutas av sin första ägare, och kan med rätt omsorg rent av komma till glädje för kommande generationer. En investering att göra på lång sikt och ett av de tydligaste exemplen på hållbar konsumtion.

Det är en disig onsdagsmorgon när vi kör längs Värmdös smala vägar på väg hem till Jens Lapidus sommarresidens. Vi har fått veta dagen innan att fyrhjulsdrift kan behövas den sista biten, vilket inte bör vara något problem för vår hyrda XC90, som är fullastad med plagg från Kiton som Jens ska få glädjen att bära under fotograferingen. Utanför bilens fönster susar faluröda torp och ett gammalt gods förbi och rådjur betar lite här och där. När vi svänger av och börjar närma oss uppenbarar sig en modernistisk villa i trä och betong med stora glasfönster som vetter ut mot vattnet och tallarna. En perfekt plats att skriva böcker på, tänker vi. När vi tagit oss upp för den branta backen och parkerat bilen möter Jens oss i dörren. ”Gick det bra?” frågar han med ett leende och välkomnar oss in. Vi hänger av oss jackorna och får en rundtur i huset, som vi får veta är ritat av det prisbelönta arkitektkontoret Arrhov Frick.

Det går bra för Jens. Sedan debutromanen Snabba Cash från 2006 har han skrivit sex romaner, några novellsamlingar, en serieroman och en specialutgåva. År 2017 bestämde han sig för att lämna advokatyrket, satsa fullt ut på skrivandet och hänga in kostymerna för gott. Nu klär han sig mest i bekväma plagg, säger han, men understryker att hantverk och kvalitet fortfarande genomsyrar hans garderob. Vi slår oss ned i vardagsrummet där högtalarna spelar artisten A36. ”Att lyssna på musik är ett sätt för mig att göra research och hitta nya ord att använda i mina böcker” säger han och fortsätter ”men jag tycker ju musiken är bra också”. Samtalet fortlöper ackompanjerat av mer musik, kamerablixtar och en sprakande eldstad.


[SLIDER2 START]
[ARTNR='22391811'r]
[ARTNR='22392611r']
[ARTNR='22395311r']
[SLIDER2 STOPP]

Du inledde din författarkarriär när du arbetade heltid som högt anlitad advokat. Hur fick du ihop allt?

- När jag skrev Snabba Cash arbetade jag som jurist på domstolen, och när jag skrev Aldrig Fucka Upp och de andra böckerna arbetade jag som advokat. Jag jobbade bland annat på Mannheimer Swartling för att sedan arbeta vidare enbart med brottsmål. När man arbetar med juridik säljer man sin tid, och advokat är ett mycket tidskrävande yrke. Du ska också alltid finnas där för klienten. Jag har varit på häktningsförhandlingar på julafton och någon gång har jag även behövt avbryta en semester för att hjälpa min klient. Men för att svara på frågan så blev skrivandet för mig en slags återhämtning. Jobbet tog energi, eftersom jag alltid behövde vara hundra procent fokuserad intellektuellt, emotionellt och socialt. Författandet blev då en fristad för mig som gav energi, även om det blev många sena kvällar och nätter emellanåt.

Och nu står du här med ett gäng romaner och novellsamlingar, många som blivit både filmer och tv-serier. Är det fortfarande lika kul att skriva?

- Både ja och nej skulle jag vilja säga. Snabba Cash var enbart lustfylld att skriva. Jag hade inga barn då och jag arbetade på domstolen där en hel värld uppenbarade sig som jag aldrig fått någon inblick i tidigare. Den var också väldigt terapeutisk att skriva för att hantera många hemska saker jag fått höra i jobbet. Sedan visste jag ju inte då att Snabba Cash skulle publiceras, eller ens att det skulle bli en bok för den delen. Jag bara skrev av mig på kvällarna om allt jag hört i domstolen, så visst, den känslan är svår att hitta tillbaka till. Däremot har det alltid funnits något med skrivandet som vid sidan av mitt jobb som advokat gett mig något mer.

2017 lämnade du advokatyrket för att satsa fullt ut på skrivandet. Har mer tid gjort det enklare eller svårare att skriva?

- Att lämna mitt jobb som advokat var ett svårt beslut som jag drog ut på ganska länge. Familjemässigt var jag kanske inte tillräckligt närvarande när jag både skrev böcker och arbetade heltid som advokat. Sanningen är att skrivandet till slut blev som vilket jobb som helst. Det var inte bara att öppna datorn längre utan det ska göras researchresor, PR på varje bok, turnéer och så vidare. Sjukt nog blev det också mycket svårare för mig att skriva böcker när jag gick ur advokatsamfundet. Vi flyttade vid tidpunkten ned till Mallorca, och där satt jag med all tid i världen för att skriva en bra bok. Jag hade liksom inget advokatjobb längre, alla mina ideella engagemang hade lagts på hyllan, inga föreläsningar. Jag hade världens friaste liv och borde kunnat skriva två romaner per år, men det tog mig fyra år att skriva Paradis City. Nu tror jag däremot att jag har kommit in i rollen som författare på heltid. Mycket tack vare att vi flyttat hem till Stockholm igen tror jag.

[SLIDER2 START]
[ARTNR='22392011'r]
[ARTNR='22394511r']
[ARTNR='22393011r']
[ARTNR='22395411r']
[SLIDER2 STOPP]

Sedan 2006, när Snabba Cash publicerades, har gängkonflikterna i Sverige trappats upp och blivit grövre. Hur ser du på utvecklingen som skett de senaste åren?

- Att lösa den utvecklingen vi ser idag är ju the million dollar question som alla frågar sig nu. När jag skrev Snabba Cash till exempel så kunde jag knappt ha med några skjutvapen i boken för att det inte fanns i samma utsträckning då. Skulle man skriva en motsvarande bok med hänvisning till dagens verklighet så skulle det förstås vara tvärt om. Det krävs massa saker för att lösa utvecklingen. Dels hårdare lagstiftning, vilket vi börjar se nu, dels fler poliser, men också djupare samhällsinsatser som jag tror att de flesta börjar inse. Det krävs satsning på skolorna och vi måste också försöka bryta segregationen och öka integrationen. Det finns tyvärr inga enkla lösningar på den här frågan.

Hur troligt är det att det dystopiska scenariot som skildras i din senaste bok Paradis City, där murar byggts kring utsatta områden för att skydda resten av befolkningen, blir till verklighet?

- Precis som du säger så är Paradis City en dystopi, ett slags varningsljus på vad som kan hända om allting misslyckas. Det är ingen prognos, utan ett worst case scenario. Med det sagt så var den väldigt rolig att skriva, för jag fick chansen att tänka fritt på ett sätt jag inte gjort innan. Jag fick möjligheten att skildra hur det hade kunnat bli om samhället skulle misslyckas. Eftersom det tog ett tag att skriva den här boken hann det ju nästan bli värre i verkligheten, åtminstone när det kommer till skjutningar och sprängdåd. Jag fick skruva upp våldet ännu mer eftersom jag ville att boken skulle skildra en dystopi och inte verkligheten.

Från ett ämne till ett annat. Hur skulle du beskriva din relation till kläder?

- En stor del är intresse men det finns också en del som är baserad på förväntningar. Jag tycker att om man jobbar som advokat så ska man också klä sig som en advokat. En rättssal är ingen plats för att utrycka sin personliga identitet. I andra länder har man till exempel specifika plagg som man bara bär i rättssalen, men så extrema är vi inte i Sverige. När jag klädde på mig kostymen för att åka till jobbet så gick jag in i rollen som advokat. Man lämnar sina personliga åsikter och känslor hemma och går in i yrkesrollen. Jag tror dock att journalister som intervjuade mig när Snabba Cash kom förväntade sig att möta en författare, men eftersom de flesta intervjuerna gjordes under lunchtid så dök jag alltid upp i mörk kostym och Hermès-slips, det vill säga min arbetsklädsel som kanske inte är en typisk klädsel för en författare.

Har din klädstil förändrats sedan du blev författare på heltid?

- Jag sålde faktiskt nästan alla mina slipsar nyligen, så det kanske besvarar frågan. Helt klart har min stil förändrats. Jag har väldigt sällan kostym och slips längre. Från att ha haft kostym varje dag i rättssalen så sitter jag helt plötsligt på Mallorca iklädd en sliten t-shirt, shorts och espadriller. Jag hade nog bara kavaj vid två tillfällen där nere, varav ett av tillfällena var en 40-årsfest. Sedan har ju även covid-19, med all karantän och hemarbete, bidragit till en mjukare stil. Jag går gärna runt i till exempel overshirt, t-shirt och drawstring-byxor i ull.

Snabba Cash har ju även blivit en framgångsrik tv-serie på Netflix. Hur var det att få en egen tv-serie på en av världens största streamingtjänster?

- Snabba Cash har nästan blivit lite som en franchise. Tv-serien har ganska lite med böckerna i sig att göra, men tematiken är densamma. Det rör sig om två helt olika världar som vävs samman. Vi bestämde oss ganska tidigt att serien inte skulle handla om en karaktär som försöker bli en del av överklassen, som i första boken, utan vi beslutade oss istället för att skildra start up-Sverige och den undre världen, vilket kändes lite mer aktuellt. Självklart känns det otroligt stort och även glädjande att det blev så bra. Huvudmanusförfattare Oskar Söderlund och regissören Jesper Ganslandt gjorde också ett fantastiskt jobb i medskapandet.


[SLIDER2 START]
[ARTNR='22391211r']
[ARTNR='22394311r']
[ARTNR='22393011r']
[ARTNR='22395611r']
[SLIDER2 STOPP]

Vad kan vi vänta oss i andra säsongen?

- Jag får ju egentligen inte säga så mycket, men det jag har sett hittills ser väldigt bra ut. Manuset har jag förstås läst också, och jag tror att alla kommer tycka att säsong två till och med är ännu bättre än första. Jag har inte varit lika involverad i säsong två, men jag tror att nästa säsong blir ännu mörkare. Det jag märker, ska jag säga, är att alla involverade, allt från manusförfattaren Oskar Söderlund, producenten Nicklas Wikström Nicastro eller alla skådespelare och medarbetare bakom kameran, tycker på något sätt att detta är mer än bara en tv-serie. Snabba Cash är liksom viktigt och beskriver Sverige på ett sätt som ingen annan har gjort tidigare.

Du är ju även aktuell med ditt egna produktionsbolag, som ska producera innehåll för film och tv.

- Detta är något jag velat göra länge, men jag kände att jag behövde en kompanjon som hade erfarenhet av branschen. Efter att ha tjatat på tidigare nämnda Nicklas Wikström Nicastro ett tag så sa han till slut upp sig på SF Studios för att satsa helhjärtat på vårt produktionsbolag som heter Strive Stories. Nicklas arbetar mer operativt, och jag arbetar med idéer och som kreatör. Vi utvecklar idéer till film och tv kan man enkelt och kort säga.

Bortsett från Strive Stories och säsong två av Snabba Cash, vad händer härnäst?

- Jag fortsätter skriva och skriver för närvarande på en bok som ska komma ut efter sommaren. Till skillnad från Paradis City så har den här boken varit mycket enklare att skriva. Jag kan tyvärr inte säga så mycket mer än så, men det är den fjärde boken i Top Dog-serien. Sedan är jag med på TV4 varje tisdag där jag får lov att ta ett kliv in i juridikvärlden igen, då jag sitter med som rättsexpert och analyserar olika rättsfall. Jag drivs av att ha olika saker för mig på samma gång, och det är förstås kul att även ha tid till sådana här typer av intervjuer också.

För oss på Care of Carl är lanseringen av vår italienska avdelning 2014 en av de viktigaste milstolparna på vår resa som företag. Det markerade en viktig utveckling av vårt sortiment och betydde att vårt varumärkesutbud nu hade nått sin högsta nivå hittills. Ett av de företag som har varit med oss ända sedan denna lansering är Slowear. Företaget har fyra specialiserade varumärken under sitt skräddarsydda paraply och har under 50 års tid försett den moderne mannen med det viktigaste i garderoben. Slowear är namnet på moderföretaget som äger de fyra märkena; Incotex med sina världsberömda byxor, Zanone med innovativa stickade plagg, Glanshirt med sina avslappnade vardagsskjortor och Montedoro som gör jackor och ytterplagg. Vårt utbud av Slowear-familjens varumärken har löpande utvecklats sen lanseringen och i höst adderar vi Glanshirt i vårt sortiment i tillägg till Incotex och Zanone.

Slowear har lugnt och stilla byggt upp sitt rykte om extraordinär kvalitet och tidlös, italiensk stil. Om man ska investera i produktion och innovation, och inte i dyra marknadsföringskampanjer, är det avgörande att man kan leverera en produkt i världsklass. Om du själv har försökt googla dig fram till vem som gör de bästa herrbyxorna, har du garanterat råkat på Incotex från Slowear. Men det räcker inte med att tillverka en bra produkt, man måste hålla jämn kvalitet också, och på det sättet har Slowear under årtionden byggt upp en enorm lojalitet och tillit bland sina kunder runt om i världen. Det hela började i närheten av Venedig 1951 och på inbjudan av familjen Compagno som äger koncernen bestämde vi oss för att resa till Italien för att lära oss mer om företaget och dess fantastiska historia.

TUREN GÅR TILL VENEDIG

I nordöstra hörnet av Italien, ungefär där Adriatiska havet slutar och öster blir till väster, ligger den spännande regionen Veneto och dess huvudstad Venedig. Det är overkligt vackert, som taget ur en Bond-film. Vi flyger över den sagolika lagunen där tusentals floder och sjöar skär genom landskapet, innan vi landar på flygplatsen som är uppkallad efter den berömde upptäcktsresanden Marco Polo. Namnet känns nästan som en ironisk kommentar till den känsla av spänning och äventyr som vi har inför detta besök och som en tydlig vink om platsens historiska betydelse. Vi lämnar fastlandet i båt och sätter kurs mot horisonten och mot den svaga silhuetten av staden i fjärran. Även om staden och dess historia är vida berömd kan det fortfarande kännas obegripligt – tanken på ”den flytande staden”, en tusen år gammal stad, byggd mitt i en lagun med hundratals öar och konstruerad på ett fundament av trä och sten.



När vi närmar oss staden skjuter höga, majestätiska palats upp som svampar ur jorden och vittnar om områdets och stadens tusenåriga storhet. ”La Serenissima”, den fridfulla, har staden kallats av poeter och författare och nu framgår det tydligt varför. Vi åker sakta genom stadens ibland mycket smala kanaler och njuter av den meditativa ro som råder i den lätt gungande båten, en ro som står i kontrast till det tydligt hektiska turistmyller som vi ser på land. Det är svårt att helt undvika turismen och man kan inte släppa tankarna på hur staden såg ut på den tiden då det största problemet var en invasion av Napoleon eller det osmanska riket – inte amerikanska och japanska turister. Trots sina blott 50 000 invånare har staden varje år över 25 miljoner besökare och dess naturliga begränsningar ger heller inte mycket plats till annan verksamhet än turism, fiske och lite lantbruk på de små öarna.



Men Venedig är inte vilken plats som helst. Invånarna har kämpat mot visigoter och hunner, mot osmaner och fransmän. Som stormakt till sjöss och kommersiell knutpunkt i Europa i några tusen år är det alltså, milt uttryckt, extrema prövningar som venetianerna har gått igenom och det har onekligen gjort dem till ett folk som säkert klarar av nutidens och framtidens utmaningar.

SLOWEAR - ETT FAMILJEFÖRETAG

Vår värd på turen är den karismatiske Roberto Compagno som tillsammans med sin bror Marzio äger och driver företaget. Det grundades ursprungligen av deras far 1951 i Mira nära Venedig, under namnet Carlo Compagno Confezioni, och var ett textilföretag med byxor som specialitet. Idag är det känt under namnet Slowear och flera specialister har tillkommit. Det är just specialister som är nyckelordet i detta sammanhang, för verksamheten bygger på en solid grund där man tar mindre hänsyn till mode och trender än till kvalitet och innovation.

Den familjära i verksamheten sträcker sig nu långt över de två brödernas släktskap. De olika Slowear-märkenas gemensamma synergier väcker bara de en familjekänsla. Detta bekräftas ytterligare under vårt besök då vi möter många skickliga personer som har arbetat i företaget under större delen av sitt liv. På ett naturligt sätt har de knutit an till platsen som sträcker sig utanför familjebanden. Några har arbetat på företaget ända sedan faderns tid, så som Roberto som har över 40 års erfarenhet inom verksamheten.

EN SKILJEVÄG - FRÅN MILITÄRA UNIFORMER TILL RAFFINERADE LIVSSTILSPRODUKTER

Då fadern 1951 grundade sitt företag låg Europa och Italien fortfarande i ruiner och det rådde bland mycket annat stor brist på textilproduktion. Det gav Carlo Compagno en god möjlighet att utveckla sitt företag, och under de första åren tillverkade han uniformer, bland annat till den italienska armén och till brittiska Royal Air Force. Med tiden utvecklades verksamheten också till civila arbetsuniformer, och då Roberto och Marzio i början av 1980-talet kom in i bilden, blev det en vändpunkt i företagets historia.

Företaget stod vid en skiljeväg och skulle bestämma om man skulle fortsätta att producera åt andra verksamheter som de gjort hittills. Det skulle i realiteten innebära att de skulle bli tvungna att flytta produktionen österut. I stället valde de att utveckla sina produkter och sälja dem till privatkunder. Eftersom deras stora kunskap låg i att tillverka byxor föll det sig naturligt att utveckla detta område och på det sättet skapades Incotex som varumärke. Med sin lätt osentimentala klang leder namnet, som härrör från tiden som stor textilproducent, kanske inte omedelbart tankarna till skräddarsydda byxor. Men det är i hög grad ett företag som har tagit ansvar för sin historia som producent och som lägger mycket stolthet i alla aspekter av produktutveckling, förarbete och finish.

SÅ KOM SLOWEAR TILL

”Enmärkesbutiker är så tråkiga!” deklarerar Roberto när vi sitter och pratar. ”Jag älskar butiker där ägaren noga har valt ut sina varor och satt in dem i ett speciellt sammanhang”. Han verkar från början själv ha haft en vision om att börja med detaljhandel, men som han förklarar så är det svårt att öppna
en butik som bara säljer byxor. Trots det starka varumärket Incotex var det aldrig tänkt att sortimentet skulle utökas genom att en Incotex-etikett sattes i nacken på en skjorta eller i fodret på en jacka. Bröderna beslutade sig i stället för att köpa upp andra företag med samma värderingar och som verkligen var specialiserade på sina områden, och med åren köpte de jacktillverkaren Montedoro, där Giorgio Armani för övrigt arbetade innan han startade sitt eget märke, samt Zanone och Glanshirt, för stickat respektive skjortor. Dessa fyra varumärken utgjorde alltså grunden för konceptet Slowear som nu skulle kunna förse den moderne mannen med allt det nödvändiga. Det var samtidigt ett uttryck för en önskan att skapa en motpol till fast fashion och vår tids överkonsumtion.

”Slowear är en livsstil, en filosofi som delas av våra fyra varumärken”, berättar han, och det är omöjligt att inte tänka på ett annat koncept som började i Norditalien 1986. Det handlar förstås om ”Slow Food”-rörelsen som uppstod som en reaktion på det ännu kändare begreppet ”Fast food”. Det som bröderna lärde sig från Slow Food var att man måste tänka sig för, investera mer i produkten och äta mindre och bättre. Detsamma är grundläggande för kläder och det är tydligt att varje enskilt plagg är otroligt värdefullt för Roberto. Det gäller allt från utveckling och innovation till själva produktionen och finishen av ett par byxor, men också det etiska och moraliska. Det handlar bland annat om att göra det rätta för miljön och att vara med och ändra på andras konsumtionsvanor, likväl som att ta ordentligt hand om sina anställda, särskilt de på fabrikerna där det hela börjar. Dessa värden läggs in i en Slowear-produkt men de syns inte omedelbart. Ett par chinos från Slowear eller en tröja från Zanone är något värdefullt och bör betraktas som en investering som ska behandlas med respekt och omtanke. Köper du rätt och tar hand om din investering, kommer den också att få en längre livslängd. Och det är ju klokt, både för dig själv och för världen du lever i.

KONSTEN ATT TILLVERKA EN BYXA

För att man ska kunna respektera en produkt är det viktigt att förstå vad som ligger bakom dess tillblivelse och vilken tid och energi som skickliga hantverkare har lagt ned på den. När du exempelvis köper ett par byxor börjar ett nytt liv för det specifika tygstycket och det är lätt att glömma vilken resa det har gått igenom innan det kom i dina händer. För ett par Incotex-byxor börjar det hela med valet av metervaran, alltså själva tyget. Det är en mycket känslig process, särskilt som Slowear alltid har lagt stor vikt vid forskning och innovation. När det exklusiva materialet har valts ut börjar man utföra olika test och behandlingar av metervaran. Det är inte många företag som själva är så involverade i framställningen och utvecklingen, och det har lett till flera revolutionerande och patenterade metervaror, till exempel deras ChinoLino och FlexWool, samt deras IceCotton, som ställdes ut på Milanos vetenskapsmuseum för sina ovanligt innovativa egenskaper. När materialet är färdigbehandlat och färgat skärs byxans delar ut och sys upp i den valda modellen och passformen. Den här delen är otroligt viktig och omfattar en lång rad kontroller, där byxan granskas så att den lever upp till den gällande standarden för den modellen.



En av Incotex stora kvaliteter ligger faktiskt i förmågan att vara konsekventa - att hålla jämn kvalitet. De arbetar utifrån en rad fasta passformer och modeller som egentligen inte har ändrat sig under årens lopp, och grunden till att många är så lojala mot deras produkter är just garantin för att du
får samma höga standard varje gång du handlar. Det är en trygghet och en trovärdighet som man sällan ser i den här branschen. Ingenting lämnas åt slumpen. För skojs skull kan du testa att vända dina Incotex-byxor med avigsidan utåt. Studera detaljerna runt gylfen och de invändiga sömmarna längs benen – allt är skrämmande välgjort. Nu skulle vi väl i princip kunna strunta i hur byxorna ser ut på insidan, men det är ändå ett bevis på den grundlighet och den precision som genomsyrar hela verksamheten.

EN STAD I SKYMNING

Vi har tillbringat dagen på fabriken i den lilla staden Mira på fastlandet utanför Venedig, och befinner oss på kvällen på en lokal restaurang i stadens utkant, naturligtvis med båten tillagd precis nedanför middagsbordet. Allting sker med båt här. När Roberto förklarar att han har vuxit upp på fabriken, antar vi att han har tillbringat all sin övriga tid ombord på en båt. Han manövrerar med stor auktoritet och utan särskilt besvär genom de små kanalerna, och det är mycket behagligt att vara i sällskap med en man som i så hög grad är på sin hemmaplan. Mörkret faller och vi får skjuts hem genom staden där de vita palatsen lyser upp himlen. Det råder en otrolig ro. Inga båtar eller turister syns till och det känns som om vi har hamnat i en annan tid. Vem fick den galna idén att bygga en flytande stad av marmor? Frågan är egentligen överflödig, ibland är det viktigt att bara luta sig tillbaka och njuta av allt det vackra i tillvaron. Oavsett om det handlar om anmärkningsvärd historia, storslagen arkitektur - eller ett par enkla, välsydda bomullsbyxor.