1 vara tillagd i varukorgen
Stilikonen Marlon Brando - en attityd
Marlon Brando spelade efter sina egna regler, både på duken och i livet. Mystisk och tilldragande, och med sin äkta och otämjda personlighet, inspirerade han unga över hela USA att göra uppror mot en likformig och på många sätt ytlig samhällskultur.
Foto: GettyImages
Text: David Brink
Bland de yngre är han idag mest känd för rollen som den aktade och karismatiska ”Gudfadern”. De som minns honom från när han levde kommer dock även ihåg hans andra stora filmer, samt den politiskt engagerade person han var. Brando kom inte särskilt väl överens med pressen, och en gång slog han en paparazzifotograf på käften. Han gav i princip inga intervjuer och uttalade sig nästan bara om orättvisor och missförhållanden i världen. Så vad vet vi egentligen om Marlon Brando, en av förra århundradets mest fascinerande personligheter?
Marlon Brando växte upp i en ganska dysfunktionell familj med två alkoholiserade föräldrar i en förort till Chicago, där familjen bodde från det att han var 6 år gammal. Pappan var våldsam, både mot sina barn och mot sin fru, vilket förmodligen var en av orsakerna till moderns kraftiga alkoholmissbruk. De hittade henne som regel på en barstol på någon av Chicagos sjaskigare pubar. Knappast ett kärt barndomsminne, men trots det, och till skillnad från relationen till pappan, saknade han inte helt varma känslor för mamman, som han beundrade för hennes rebelliska och individualistiska läggning. Moderns bristande förmåga att uppfostra sina barn i kombination med faderns kyla och hårdhet satte onekligen sin prägel på den unga, missanpassade mannen. Brandos odisciplinerade och rebelliska natur fick honom också utslängd från gymnasiet, där han enligt ryktet hade kört motorcykel genom skolans korridor. Pappan skickade honom till en militärskola i Minnesota, men den blev han också relegerad från på grund av hänsynslöst uppförande.
Med en så förhållandevis tuff och missanpassad bakgrund blir man nyfiken på hur intresset för skådespeleriet väcktes. Även om vi inte kan veta säkert kanske en del av svaret återfinns i de tidigare åren av Brandos liv.
I privata ljudinspelningar som har offentliggjorts efter hans död beskriver han det bland annat så här: ”Om man är ett oönskat barn letar man efter andra identiteter som kan bli accepterade”.
Att spela olika roller blev under hans uppväxt ett sätt att överleva eftersom det gav honom möjlighet att anpassa sig och få människors uppmärksamhet. 1943, när pappan hade gett upp om honom efter militärskolan, reste Brando ensam till New York för att satsa på skådespeleriet. Enligt vad som sägs var de det enda han någonsin hade funnit riktig glädje i.
Marlon Brando i Gudfadern som kom ut 1972.
Under Brandos barn- och ungdomsår var filmindustrin fortfarande ganska ung, och de första riktigt stora filmproduktionerna (bl.a. ”Frankenstein” och ”King Kong”) hade precis erövrat världen. Andra världskriget och det behov av underhållning och propaganda som därmed skapades bidrog också till denna utveckling – under efterkrigstiden körde Hollywood för full gas och Los Angeles kryllade av stora filmstjärnor som Fred Astaire, Cary Grant och Clark Gable. Det som gjorde Marlon Brando så unik – och kanske 1900-talets mest inflytelserika skådespelare – var dock att han var den första stora skådespelaren som använde sig av Stanislavski-tekniken, som vi idag kallar ”method acting”. Idag tar vi det för givet, men vid den tiden (i slutet av 40-talet) var stilen och skådespelartekniken även i stora produktioner ungefär som den vi känner igen från revy- och teaterscenen, d.v.s. aningen konstlad. Det lät nästan som om skådespelarna läste högt från manus. Method acting handlar till stor del om att noggrant studera sin roll och verkligen gå in i den –nästan bli ett med rollen – för att på så sätt kunna spela den mer naturligt och med största möjliga övertygelse. Ett tidigt exempel är det engagemang han visade för sin allra första spelfilm ”The men” (1950), där han spelade en förlamad krigsveteran. Före inspelningen tillbringade han flera månader på ett krigssjukhus tillsammans med veteraner som var traumatiserade och satt i rullstol. Även om filmen i sig inte blev någon kommersiell framgång fick den ett enormt inflytande, och Hollywood var förändrat för alltid.
I början av 1950-talet tog Brandos karriär fart och 1951 mottog han sin första Oscar-statyett för ”Linje lusta”. Med rollen som den brutale Stanley Kowalski cementerade han också sin status som sexsymbol i Hollywood. Men trots framgångarna var Brandos respekt för filmbranschen begränsad. Det ytliga Hollywood gav han inte mycket för, och han utnyttjade på sätt och vis sin talang för att försörja sig. Han arbetade så lite som möjligt och gjorde i snitt en film per år, vilket innebar att han kunde arbeta i 3 månader och sedan vara ledig resten av året. Under åren har han också spelat några vansinnigt dåliga roller, men oavsett karriärmässiga upp- och nedgångar har han faktiskt spelat några av de allra största rollerna i några av 1900-talets största filmer. Från tidiga verk som ”Vild ungdom” och ”Storstadshamn” till comebacken i ”Sista tangon i Paris” från 1970, ”Apocalypse now” och naturligtvis ”Gudfadern”, för vilken han vann sin andra Oscar, ett pris han i typisk Brando-stil och under stor kontrovers inte själv tog emot. Istället hade han skickat Sacheen Littlefather, en ung indiankvinna iklädd full apachedräkt, som en protest mot Hollywoods framställning av den amerikanska urbefolkningen på film och tv.
Han kommer alltid att vara Hollywoods första och största rebell, en otämjd naturkraft som gick rakt emot den tillrättalagda, etablerade filmbranschen och trollband både män och kvinnor med sin råa, maskulina utstrålning. En egensinnig figur med tydliga åsikter som inte var rädd för att ta de svagas parti, även om det kunde få fatala konsekvenser för hans egen karriär. Han kämpade länge och öppet för svartas rättigheter i USA och mot apartheidsystemet i Sydafrika. Skådespelarkollegan Martin Sheen minns att han satte på tv:n och såg Marlon Brando gå genom ett Harlem i fullt uppror dagen efter att Martin Luther King mördades.
”Det var något av de modigaste jag någonsin har sett, och det hade enorm betydelse”, har Sheen sagt. Marlon Brando var en komplex människa med en del mörka sidor – kanske ett resultat av en hård uppväxt. Han valde dock aldrig den enkla vägen, och kanske var det just den hårda behandlingen och sveken tidigt i livet som lade grunden för hans empati och engagemang som fick honom att alltid kämpa för de svagaste.
Marlon Brando växte upp i en ganska dysfunktionell familj med två alkoholiserade föräldrar i en förort till Chicago, där familjen bodde från det att han var 6 år gammal. Pappan var våldsam, både mot sina barn och mot sin fru, vilket förmodligen var en av orsakerna till moderns kraftiga alkoholmissbruk. De hittade henne som regel på en barstol på någon av Chicagos sjaskigare pubar. Knappast ett kärt barndomsminne, men trots det, och till skillnad från relationen till pappan, saknade han inte helt varma känslor för mamman, som han beundrade för hennes rebelliska och individualistiska läggning. Moderns bristande förmåga att uppfostra sina barn i kombination med faderns kyla och hårdhet satte onekligen sin prägel på den unga, missanpassade mannen. Brandos odisciplinerade och rebelliska natur fick honom också utslängd från gymnasiet, där han enligt ryktet hade kört motorcykel genom skolans korridor. Pappan skickade honom till en militärskola i Minnesota, men den blev han också relegerad från på grund av hänsynslöst uppförande.
Med en så förhållandevis tuff och missanpassad bakgrund blir man nyfiken på hur intresset för skådespeleriet väcktes. Även om vi inte kan veta säkert kanske en del av svaret återfinns i de tidigare åren av Brandos liv.
I privata ljudinspelningar som har offentliggjorts efter hans död beskriver han det bland annat så här: ”Om man är ett oönskat barn letar man efter andra identiteter som kan bli accepterade”.
Att spela olika roller blev under hans uppväxt ett sätt att överleva eftersom det gav honom möjlighet att anpassa sig och få människors uppmärksamhet. 1943, när pappan hade gett upp om honom efter militärskolan, reste Brando ensam till New York för att satsa på skådespeleriet. Enligt vad som sägs var de det enda han någonsin hade funnit riktig glädje i.
Marlon Brando i Gudfadern som kom ut 1972.
Under Brandos barn- och ungdomsår var filmindustrin fortfarande ganska ung, och de första riktigt stora filmproduktionerna (bl.a. ”Frankenstein” och ”King Kong”) hade precis erövrat världen. Andra världskriget och det behov av underhållning och propaganda som därmed skapades bidrog också till denna utveckling – under efterkrigstiden körde Hollywood för full gas och Los Angeles kryllade av stora filmstjärnor som Fred Astaire, Cary Grant och Clark Gable. Det som gjorde Marlon Brando så unik – och kanske 1900-talets mest inflytelserika skådespelare – var dock att han var den första stora skådespelaren som använde sig av Stanislavski-tekniken, som vi idag kallar ”method acting”. Idag tar vi det för givet, men vid den tiden (i slutet av 40-talet) var stilen och skådespelartekniken även i stora produktioner ungefär som den vi känner igen från revy- och teaterscenen, d.v.s. aningen konstlad. Det lät nästan som om skådespelarna läste högt från manus. Method acting handlar till stor del om att noggrant studera sin roll och verkligen gå in i den –nästan bli ett med rollen – för att på så sätt kunna spela den mer naturligt och med största möjliga övertygelse. Ett tidigt exempel är det engagemang han visade för sin allra första spelfilm ”The men” (1950), där han spelade en förlamad krigsveteran. Före inspelningen tillbringade han flera månader på ett krigssjukhus tillsammans med veteraner som var traumatiserade och satt i rullstol. Även om filmen i sig inte blev någon kommersiell framgång fick den ett enormt inflytande, och Hollywood var förändrat för alltid.
I början av 1950-talet tog Brandos karriär fart och 1951 mottog han sin första Oscar-statyett för ”Linje lusta”. Med rollen som den brutale Stanley Kowalski cementerade han också sin status som sexsymbol i Hollywood. Men trots framgångarna var Brandos respekt för filmbranschen begränsad. Det ytliga Hollywood gav han inte mycket för, och han utnyttjade på sätt och vis sin talang för att försörja sig. Han arbetade så lite som möjligt och gjorde i snitt en film per år, vilket innebar att han kunde arbeta i 3 månader och sedan vara ledig resten av året. Under åren har han också spelat några vansinnigt dåliga roller, men oavsett karriärmässiga upp- och nedgångar har han faktiskt spelat några av de allra största rollerna i några av 1900-talets största filmer. Från tidiga verk som ”Vild ungdom” och ”Storstadshamn” till comebacken i ”Sista tangon i Paris” från 1970, ”Apocalypse now” och naturligtvis ”Gudfadern”, för vilken han vann sin andra Oscar, ett pris han i typisk Brando-stil och under stor kontrovers inte själv tog emot. Istället hade han skickat Sacheen Littlefather, en ung indiankvinna iklädd full apachedräkt, som en protest mot Hollywoods framställning av den amerikanska urbefolkningen på film och tv.
Han kommer alltid att vara Hollywoods första och största rebell, en otämjd naturkraft som gick rakt emot den tillrättalagda, etablerade filmbranschen och trollband både män och kvinnor med sin råa, maskulina utstrålning. En egensinnig figur med tydliga åsikter som inte var rädd för att ta de svagas parti, även om det kunde få fatala konsekvenser för hans egen karriär. Han kämpade länge och öppet för svartas rättigheter i USA och mot apartheidsystemet i Sydafrika. Skådespelarkollegan Martin Sheen minns att han satte på tv:n och såg Marlon Brando gå genom ett Harlem i fullt uppror dagen efter att Martin Luther King mördades.
”Det var något av de modigaste jag någonsin har sett, och det hade enorm betydelse”, har Sheen sagt. Marlon Brando var en komplex människa med en del mörka sidor – kanske ett resultat av en hård uppväxt. Han valde dock aldrig den enkla vägen, och kanske var det just den hårda behandlingen och sveken tidigt i livet som lade grunden för hans empati och engagemang som fick honom att alltid kämpa för de svagaste.
